Medier & Samhälle – En workbook

Jo, så här är det. Detta är en blogg som jag har skrivit i under en kurs på Kalmar Högskola som heter Medier och Samhälle. Vi fick då i uppgift att skriva en så kallad workbook som vi sedan skulle publicera på Internet. Workbooken skulle innehålla det som vi själva ansåg hade varit det viktiga i kursen, både från vår kurslitteratur, våra föreläsningar men också våra egna reflektioner. Jag har skrivit om det som har fångat min uppmärksamhet under de föreläsningar som har givits under kursens gång och det här är resultatet.

Jag tycker workbooken är ett mycket kreativt sätt att examinera studenter på. Dels eftersom vi fått helt fria händer vad det gäller innehållet, storleken osv. Men även på grund av att det gör så att man sätter sig ner och börjar fundera och reflektera kring varje föreläsnings olika delar. Jag hoppas att detta är ett examinationssätt som kommer att sprida sig så att vi kan komma ifrån att salstentor är det enda riktiga sättet att bedöma om en student är godkänd eller inte.

Idag hade vi en lite annorlunda men en väldigt intressant föreläsning, man skulle mer kunna kalla det för ett oförberett seminarium. Klaus Krippendorff från Annenberg School for Communication Studies var på besök och tillsammans med Sune Tjernström talade vi om en massa intressanta delar inom medieämnet. Men eftersom föreläsningen inte blev som den var planerad gjorde detta att den blev väldigt svår att skriva om. Den skulle ju egentligen handla om medieekonomi men vi pratade mest om mer grundläggande delar av medieämnet så som varumärke, medieföretag som gate keepers osv. Detta gjorde även att det var svårt att koppla kurslitteraturen till det som sades på föreläsningen.

Doyle (2002) menar att ekonomi är högst relevant att förstå sig på om det är så att man vill ha en uppfattning om hur ett medieföretag fungerar. Vidare skriver hon att medieekonomi är en studie som behandlar internationell handel, affärs strategier, prissättning, konkurrens osv. Under föreläsningen tog Sune upp flera andra delar så som human relations, marknadsföring, teknologi och varumärke.

Men det första Sune frågade oss var varför vi skulle studera media, vad skulle det vara bra till? I diskussionen kom vi fram till media är den kanal som den mesta kommunikationen vandrar igenom. Klaus menade på att det mesta som vi känner till om världen har vi fått reda på genom media och inte genom direktkontakt. Hadenius och Weibull (2005) kallar det typ av kommunikation som vi får utav medierna för massmedierad kommunikation. Detta tycker jag är väldigt intressant och det fick mig till att börja fundera. Jag vet ju från tidigare kurser och ifrån min egen erfarenhet att man snappar upp kunskap om världen genom fler olika kanaler exempelvis genom sina föräldrar, skolan och andra människor i sin omgivning. Men kan det kanske vara så att man idag blir mer och mer lärd genom media och inte genom människor i sin närhet? Hvitfelt och Nygren skriver att ”media får mer inflytande över våra liv”, (2005:24). Detta gör även att våra val av media blir mer och mer viktigt eftersom det är de som blir allt mer avgörande för vår perception.

Jag tänker bara på mig själv och de vanor som jag själv börjar lägga till med och det är att så fort jag undrar över något så sätter jag mig vid datorn och söker efter svaren på Internet. Exempelvis som nu när jag har renoverat köket, då har jag spenderat otaliga timmar på att söka på Internet. Det har varit frågor kring målning av tak, lägga golv, glasskiva eller inte glasskiva istället för kakel och många andra tänkbara frågetäcken har blivit utredda för mig med hjälp av Internet. Där anser jag att jag får tillgång till många olika människor åsikter, både fackmän och vanliga hemmarenoverare som en annan, vilket gör att jag känner att mitt beslut blir mer rationellt och legitimerat. Förmodligen så är det så att det är media som är dagen lärare, vem vet, det är kanske egentligen självklart? Men om det är så, vad händer med dem som inte kan ta del av informationen?

Sune berättade för oss att medieföretag oftast jobbar i en dubbelriktad marknad. Doyle (2002) kallar detta för dual produkt market. Dels så jobbar medieföretagen för att producera ett innehåll som de sedan ska förmedla ut till sina kunder vilka kan vara tv-tittarna, läsarna eller lyssnarna. Sedan ska de även lyckas sälja annonsplatser till sina andra kunder nämligen annonsörerna. Innehållet som de producerar ska först och främst vara så säljande att de lockar till sig många kunder exempelvis i form av tv-tittare vilket sedan ska vara ett dragplåster för att annonsörerna ska vilja köpa annonsplatser.

En annan intressant del som vi kom in på var hur dagens mediemarknad är påverkad av den politiska historian som finns i landet. Sune berättade att forskare har delat i Europa i tre delar där tre olika system roder och dessa system kan man koppla samman med den typ av historik som finns i länderna. I Norden råder en mer kollektiv kultur där det finns en hög frekvens av tidningsläsande. I Italien, säger Sune, att det nästan bara är ”eliten” som läser tidningar. Något annat som är speciellt för Norden är att våra medier fortfarande har en politisk ståndpunkt. Detta är enligt Klaus något gammalt och förläget men här i Sverige menar Sune att tidningar så som Barometern fortfarande har kvar sin ”färg” och det är något som Barometerns tidningschef Gunilla Sax bekräftade under sin föreläsning. När Sune och Klaus kom in på detta ämne började jag fundera på om detta var något som framförallt de lokala tidningarna håller fast vid och som de dessutom fortfarande använder sig av i sin marknadsföring, kanske inte direkt men indirekt.

Jag vet exempelvis vad de lokala tidningarna hemma hos mig har för politiska ståndpunkt, men detta speglas inte i mitt val av tidning. Jag tror dock att detta kan vara en fråga om generation exempelvis så är mina far- och morföräldrar mycket medvetna om detta och skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att byta tidning. Förmodligen är det så att det var större skillnad på tidningarna förr i tiden men att det idag har börjat suddas ut. Men varför inte istället slopa den politiska ståndpunkten och mer marknadsföra sig till alla människor oavsett vad man håller på för parti? Detta skulle, som Sune sa, vara mer logiskt om man ser det ut en ekonomisk och marknadsinriktat synsätt.

Klaus kom sedan in på det nya mediefenomenet som börjar får allt mer makt i våra samhällen, nämligen bloggandet. Han sa att detta har gjort att alla kan vara sina egna redaktörer som kan skapa sina nyheter på ett mycket snabbt och effektivt sätt. Även Gunilla Sax var inne på detta under hennes föreläsning och hon menade på att bloggarna hjälpte Barometern att vara skärpta. Hon berättade om ett exempel där det var en bloggare som hade reagerat på en artikel de hade haft där han själv hade blivit felciterad och hela artiklen hade då fått en felaktig vinkling. Bloggaren hade då ringt upp Barometerns andra källor till artikeln och frågat dem om de verkligen hade sagt så som det stod i tidningen. Gunilla kallade det för att bloggaren granskade granskaren, vilket hon såg som något väldigt positiv.

Under eftermiddagen idag hade vi en föreläsning med Gunilla Sax som är tidningschef på Barometern. Hon berättade bland annat om vad för utmaningar de som tidning ställs inför i och med de nya tiderna. Mycket har hänt under de senaste åren och det har framförallt inneburit fler aktörer på marknaden, exempelvis så som gratistidningarna. En annan del som påverkar Barometern väldigt mycket är de nya läsvanorna som den yngre generationen har. De är inte intresserade av att betala för nyheter utan anser istället att det är en rättighet att få ta del av dem gratis.

Gunilla sa att Internet har börjat spela en allt större roll i nyhetsspridningen och därför tappar också papperstidningarna marknad. Detta gör att Barometern allt mer satsa på att även publicera sin tidning på nätet. Hadenius och Weibull skriver att ”den utveckling som har skett i början av 2000-talet pekar inte på att Internet skulle vara något omedelbart hot mot de traditionella medierna”, (2005: 267). Även boken På väg mot medievärlden 2020 – journalistik, teknik, marknad (2005) säger att papperstidningarna har ett stort stöd från allmänheten och att de anser att Internet aldrig kan ersätta känslan av en papperstidning. Hadenius och Weibull (2005) menar även på att det kommer att finnas en stark marknad för tidningar en bra bit in på 2000-talet.

Jag tror snarare det är så att det är de kombinationen av nya läsvanorna och den starka individualiseringen av information som är hotet mot papperstidningarna. Författaren Gillian Doyle skriver om individualiseringen i sin bok Understanding media economics (2002). Hon menar att digitaliseringen har gjort så att marknaden producerar information som är mer riktad till individen och inte den stora massan. Jag tror att detta är det som har påverkat den yngre generationens läsvanor allra mest. Vi är vana att kunna ta reda på exakt den information som vi vill ha och det gör vi oftast vi Internet.

Den äldre generationen är uppväxt med att det var den lokala tidningen som stod för informationsflödet och det var där de fick reda på vad det var som hände. Men eftersom att jag är en av de få studenter som har en lokal papperstidning så håller jag med om att Internet aldrig kan ersätta en tidning. Jag tycker om att ta del av de lokala, allra oftast endast nyfikenhetsnyheter, samtidigt som jag äter min frukost. Det får mig att känna mig uppdaterad om vad som händer på hemmaplan och det ger mig även en och samma agenda som många andra i min närhet har.

Jag tror inte att Internet kan ge den större massan en och samma agenda som de kan samla sig kring. Det kan däremot ge den inre gruppen det, men papperstidningen är trots allt det som verkar över olika generationer på en lokal nivå. Denna typ av individualiserad information är något som jag kommer att återkomma till under den flik som handlar om digitalisering.

Den stora frågan Gunilla och de andra på Barometern ställde sig var hur de skulle tjäna pengar på nätet? Gunilla berättade om en annan lokaltidning i Sverige som hade försökt att få människor att betala för nätupplagan. Men detta var inte särskilt framgångsrikt då det endast var ett fåtal som verkligen betalade för sig. Om de tappar sina prenumeranter förändras deras ekonomiska situation vilket gör att de måste hitta nya vägar att tjäna pengar.

Precis denna fråga har dykt upp i ett flertal av de böcker som var vår kurslitteratur under denna kursen. Hadenius och Weibull (2005) skriver om betalning vs annonsörer. Detta fick mig till att börja fundera om det inte är så att en tidning som är gratis på Internet får mer annonsörer än en tidning som kostar. För om tidningen är gratis borde detta generera fler träffar och det innebär då att fler ser annonserna. Doyle (2002) menar att det finns tre sätt som man kan tjäna pengar på Internet med. Och de är:

• Genom annonsering så som banners eller grafisk pop-upp men detta kan inte täcka alla kostnader utan man måste oftast kombinera det med något av nedanstående.
• E-handel där annonsörerna kan sälja sina produkter direkt via hemsidan som sedan tidningen får betalt för genom att de förmedlar kunden.
• Att ta betalt för hela eller delar av tjänsten.

Gunilla berättade under föreläsningen om vissa andra satsningar som de hade gjort för att få in pengar till tidningen, dessa satsningar kallade Gunilla för brand extensions. Bland annat hade de tillsammans med ett resebolag anordnat resor till lite annorlunda resemål som många aldrig skulle våga åka själva, exempelvis som Kina. Kunderna kunde beställa sin resa via Barometern och på så sätt delad tidningen med sig av sitt goda varumärke till resan. Det blev en sorts försäkran för kunden att det var en seriös resa som i och med att den anordnades med Barometern hade mindre risk för besvikelser.

Författarna till boken All makt åt medierna – eller ge folket vad de vill ha skriver att varumärket är det viktigaste medlet för att ett företag ska kunna dra till sig och behålla sin publik, McChesney (2001). Enligt Gunilla är detta är en typ av interaktion med kunden vilket gör att de blir mer knutna till företaget. Hvitfelt och Nygren (2005) kallar detta för att skapa mervärde vilket de tycker verkar bli allt viktigare för papperstidningar. Detta menar de oftast sker i form av medlemskap där prenumeranter får erbjudande av ekonomisk karaktär, exempelvis billigare entréer osv. Detta är något som författarna tror kommer att öka i takt med att den digitala tekniken utvecklas.

Ett företag som Barometern tror jag har en stor möjlighet att klara sig i framtiden, om det är så att de klarar av att anpassa sig till den nya miljön. Barometern verkar vara ett företag som är väldigt medveten om framtiden och vad de kan göra för att hänga med. I USA berättar Gunilla att förhållandet mellan papperstidning och nätupplagan är 20% mot 80%, i Sverige är det helt tvärtom. Och detta, menar Gunilla, kanske är en liten indikation på vilket håll vi är på väg.

Detta kräver en helt ny kunskap hos personalen och detta var något Gunilla pekade ut som en av tidningens svagheter, framförallt på annonssidan. Personalen där hade inte riktigt de kunskaper som krävdes för att kunna anpassa annonserna på nätet. Detta gjorde även att de inte kunde nå ut till sina annonsörer om varför de skulle annonsera på nätet. Men jag tror att det är något som Barometern kommer att åtgärda inom den närmaste framtiden och sedan tror jag även att annonsörerna kommer att bli mer uppmärksamma på att de kan annonsera på Internet.

Ännu en föreläsning om lagar, men denna gång riktade Eva Jönsson in sig på informationsfriheten. Informationsfriheten betyder att man har ”rätt att själv skaffa upplysningar och att i övrigt taga del av andras yttrande”, Olsson (2006:19). Författaren menar även att informationsfriheten finns till för att det ska finnas fri åsiktsbildning.

I informationsfriheten beskriver man bland annat myndigheternas serviceskyldighet. Det betyder dels att de är skyldiga, enligt tryckfrihetsförordningen, att lämna ut allmänna och offentliga handlingar på plats och det ska ske skyndsamt. Men om det finns betydande hinder kan det få ta längre tid. Eva Jönsson menar dock att det inte finns någon medvetenhet om dessa regler. Mattelart (1998) skriver om vikten av att information ska ha möjlighet att cirkulera. Han menar på att informationssamhället i dag bara kan existera om man har möjlighet att utbyta information och helst ska detta ske utan någon påverkan.

I denna föreläsning beskrev även Eva Jönsson vad som räknas som allmän handling, vad som är en offentlig handling och när den kan räknas som handlig över huvudtaget. Men det som jag fastnade lite extra för var den del som handlade om sekretessen. Min uppfattning var innan att en handling direkt bestäms om den ska vara belagd med sekretess eller inte. Men så vad det inte utan det är hela tiden en bedömningsfråga. Bedömning som myndigheterna gör ska göras varje gång någon begär ut en handling och den tar dessutom hänsyn till vem det är som begär att få ut handlingen. Men Eva berättade även att det finns en form av total sekretess, men den är då tidsbestämd. Olsson (2006) menar att sekretesslagen bestämmelser bygger på en avvägning mellan vikten av öppenhet och vikten av att skydda en person.

Under föreläsningen gick även Eva Jönsson in på meddelarskyddet och meddelarfriheten. Meddelarfriheten innebär att det är fritt för alla att ”meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift”, Olsson (2006:22). Vidare menar Olsson att meddelarfriheten och meddelarskyddet är två av de punkter som är allra viktigast för journalisters verksamhet. Meddelarfrihet står för straffrihet och betyder att jag kan berätta något som är förbjudet utan att straffas för det, Olsson (2006). Detta innebär att om jag meddelar något till en journalist, och denne sedan väljer att publicera mitt meddelande genom en artikel, är det inte jag som meddelare som står som ansvarig utan det är den ansvariga utgivaren för tidningen. Om då artikeln skulle bli fälld för exempelvis kränkning, är det den ansvariga utgivaren som blir fälld, detta kallar man enligt Olsson (2006) för ensamansvar.

Meddelarskyddet innebär i sin tur att man har som meddelare rätt till anonymitet, Olsson (2006). Jag kan alltså som privatperson meddela om en händelse för en journalist utan att han får röja min identitet om inte jag har givit mitt medgivande. Men Eva berättade att om jag är en offentlig person, så som en politiker, gäller inte detta skydd för då räknas mitt meddelande som ett inlägg i samhällsdebatten. Men Eva berättar att det finns vissa undantag när inte skyddet gäller och det handlar då om meddelandets innehåll. Om jag exempelvis hittar barnpornografiska bilder hos någon och istället för att gå till polisen väljer att lämna bilderna till en journalist riskerar jag att bli åtalad för befattning med barnpornografi.

Men när kan man då räknas som meddelare? Jo, när man lämnar uppgifter, muntligt eller skriftligt för att sedan offentliggöra dem i tryckt skrift, Olsson (2006). Sedan spelar det ingen roll om meddelandet verkligen publiceras utan det är meddelarens avsikt som avgör om det är ett meddelande eller inte. Alla uppgifter får meddelas så länge de inte bryter mot sekretesslagen, brottsbalken, rättegångsbalken m.fl., Olsson (2006).

Men vad händer om ett brott sker mot tryck- eller yttrandefriheten eller ett meddelar- eller anskaffarfriheten i medie som publiceras utanför Sveriges gränser. Jo, där gjorde regeringen år 2004 ett tillägg i 13 kap. 6 § andra stycket TF och 10 kap. 2 § YGL som säger för att det ska gälla enligt våra lagrum ska meddelandet eller anskaffandet ha skett här i Sverige, www.regeringen.se/sb/d/108/a/35812.

Jag vet att jag hade kunnat skriva flera sidor till om dessa regler och alla undantag som finns, men jag hade förmodligen missat något i alla fall. Jag väljer istället att stanna vid denna simpla förklaring som jag har gett här ovan och hoppas att de i alla fall har gett vissa förtydligande. Men Eva Jönsson sa under föreläsningen att lagen fanns till för att man skulle ”hellre yttra sig än att låta bli”.  Detta tycker jag är ett citat som sammanfattar föreläsningen och de lagar som den innehöll väldigt bra och det visar även själva grundidén med lagarna.

Första föreläsningen i denna kurs och hjälp vad mycket lagar, undantag till lagarna och andra detaljer som snurrar i mitt huvud. Just nu känns det lite omöjligt att lära sig detta, till och med att ens få en större förståelse för ämnet känns svårt. Idag fick vi även reda på att vi skulle genomföra gruppuppgifter som skulle handla om yttrande- och informationsfriheten. Detta tycker jag var ett mycket bra upplägg. Dels får man i och med grupparbetet fördjupa sig i en speciell fråga, sedan får vi dessutom ta del av de andra gruppernas uppgifter genom presentationerna. Detta tror jag kommer vara till stor nytta för mig och mitt lärande.

Det var flera olika delar i den första föreläsningen som jag kände ett intresse att fördjupa mig mer i. Det första var just det faktum att yttrande- och informationsfriheten är utformade så att de först beskriver vad man får göra, sedan inskränker de friheten genom lagstiftningar. Med yttrandefrihet menas ”rätten att i vilken form som helst uttrycka tankar, åsikter och känslor”, Olsson (2006:19). Författaren menar dock att tidens tand har gnagt på skyddet och att ordet inte är lika fritt idag.

Regeringsformen ger oss medborgare något som kallas för positiva opinionsfriheter. I det ingår yttrandefriheten, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet och alla dessa är till för att vi ska ha något att luta våra personliga åsikter på menar Eva. Men som jag har varit innan på tidigare så följer det vissa inskränkningar till dessa frihetsbeskrivningar. De inskränkningar som begränsar yttrandefriheten och informationsfriheten är de som stör:

• rikets säkerhet
• folkförsörjningen
• allmän ordning och säkerhet
• enskilds anseende exempelvis personuppgifter
• förebyggandet och beivrandet av brott
• andra särskilt viktiga skäl

Eva Jönsson sa en mycket bra sak under sin föreläsning. Det var att yttrandefriheten är till för att skydda dem som har avvikande åsikter. Hon gav som exempel det upplopp som var i Växjö för några år sedan. Nazisterna hade haft en demonstration vilket väckte enorma reaktioner hos folket runt omkring. Det slutade med att nazisterna jagades ner mot tågstationen där polisen fick ställa sig som en mur kring stationen för att skydda dem mot motdemonstranterna. Eva menar här att detta var ett väldigt bra exempel på yttrandefriheten och ett bra exempel på när lagen fungerar som den ska. Först reagerade jag ganska negativt på detta exempel för ska man verkligen tillåta att nazisterna demonstrera och sprider sitt budskap. Men när Eva hade förklarat det hela blev allt lite tydligare.

Lagen går ut på att alla ska få göra sin röst hörd och att man inte får tysta ner någon som har avvikande åsikter, så länge de inte bryter mot några av inskränkningarna. För det är ju bara människor vi uppfattar som fullständiga idioter som vi vill ta bort yttrandefriheten för. Det är inte när någon säger något som de flesta håller med om, exempelvis att motion är bra för hälsan, som vi ifrågasätter om de ska ha rätt att uttrycka sig som de vill. Detta visar varför yttrandefriheten är så viktig, just för att den gör så att även idiotiska idéer får komma fram. Och även om de flesta inte alltid håller med om dessa idéer, kan det faktiskt visa sig att det är de mest korkade som i framtiden är de vettiga, exempelvis som att jorden är rund. Detta visar även att det finns en stor problematik med att avgöra vad som får sägas vilket i sin tur är precis det som man, med all rätt, vill undvika genom yttrandefriheten. Denna synvinkel har jag aldrig sett det från tidigare och allt blev lite klarare för min del.

När jag läser vidare i boken Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister (2006) kommer jag till den del som handlar om tryckfrihetsförordningen. Författaren Olsson (2006) är mycket positiv till denna och menar att det är den viktigaste delen av yttrandefrihetens grundlagar och att Sverige är speciell med denna lag. I tryckfrihetsförordningens inledningsparagrafer finns meddelar- och anskaffarfriheterna. De ger oss rätten att yttra våra tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i tryckt skrift, Olsson (2006). Men även med denna frihet  följer det vissa inskränkningar. Om man skulle bryta mot någon av dessa inskränkningar är det den oftast den ansvariga utgivaren som blir skyldig.

Eva berättade att det fanns 19 olika tryckfrihetsbrott som inskränker friheten och de är:

• Högförräderi
• Krigsanstiftning
• Spioneri
• Obehörig befattning med hemlig uppgift
• Vårdslöshet med hemlig uppgift
• Uppror
• Landsförräderi
• Landsskadlig vårdslöshet
• Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
• Uppvigling
• Hets mot folkgrupp
• Brott mot medborgelig frihet
• Olaga våldsskildring
• Förtal
• Förolämpning
• Olaga hot
• Hot mot tjänsteman
• Övergrepp i rättssak

Brotten kan enligt regeringens utredning uppfattas som föråldrade men regeringens utredning år 2004, som kallas för Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor menar att de kan ha betydelse i orostider, www.regeringen.se/sb/d/108/a/35812.

Det unika med tryckfrihetsmål är att det finns en jury. Men målen kan avgöras på det vanliga sättet, med en domstol, men det kan bara ske om båda parterna frivilligt gå med på att avstå en jury, Olsson (2006). Vidare skriver Olsson (2006) att ett friande utlåtande av en jury är definitivt vilket betyder att det verken går att överklaga eller att ändras. Men om det däremot är så att juryn har fällt kan rätten ändra utslaget och domen kan då även överklagas. Jag tycker det är väldigt intressant att man har valt att ha en jury i tryckfrihetsmål. Hur kom man egentligen fram till det och varför endast i just tryckfrihetsmål?

Den sista föreläsningen i denna kurs höll Sara Svensson som är informatör på kommunen i Kalmar. Föreläsningen kan man väl säga var en redogörelse för vad hennes jobb gick ut på och det känns som om det kommer bli svårt att skriva om denna föreläsning samtidigt som man ska koppla litteraturen till den. Men trots detta var den intressant eftersom man fick inspiration till sitt kommande yrkesval. Vem vet, man kanske själv kommer att bli informatör någon gång.

Sara kallade sitt jobb för en blandning av journalist, marknadsförare, lärare och informatör i en och samma roll. Sara sa att det är ett jobb som alla tror att de kan klara av vilket jag tycker låter väldigt kaxigt. Hon jobbar som en journalist eftersom hon söker efter info och skriver om den så att den kan passa ett flertal olika mottagare. Hon är marknadsförare eftersom hon även ska kunna sprida informationen till kommunens olika intressenter, både internt och externt. Hon ska även vara en länk mellan organisationen och olika grupper samtidigt som hon ska bevaka omgivningen och se hur kommunen kan reagera på de förändringar som sker.

Sara berättade även för oss om de skillnader som finn om man jobbar i den privata eller offentliga sektorn. Den allra största skillnaden som hon pekade på var öppenheten. En offentlig organisation ska kunna bli granskad och ha en stor transparens till sin omgivning. Detta är något som både ser som en utmaning men samtidigt en svårighet då det ibland kan bli frågan om hon verkligen får tala om vissa saker. Om en sådan tvekan dyker upp kopplar man in kommunens jurist som får avgöra saken.

Just att kommunen är en offentlig organisation innebär att de jobbar mycket med offentliga handlingar. Vår tidigare föreläsare Eva Jönsson menar att handlingsoffentligheten bland annat är till för att kunna skapa opinionsbildningar. Om man begär ut en handling från en myndighet ska detta ske skyndsamt och den sökande får vara anonym. Den offentligt anställda får inte efterforska den sökande eftersom det kränker de rättigheter denne har. Vidare menar Eva Jönsson att det många gånger råder liten eller ingen medvetenhet alls om vilda rättigheter man som sökande har.

Sara menar att de privata företagen är mer inriktade på ett område medan de offentliga oftast har en större verksamhet med många olika delar att ta hand om. Detta innebär för Saras del att måste ha lite kunskap om mycket och att hon har fått lära sig att stå ut med att vara den som inte kan. Men Sara verkar väldigt passionerad för sitt yrke och hon säger själv att hon inte skulle klara av att jobba i en privat organisation. Sara sa att det som är allra bästa med hennes jobb är att hon arbetar för allmänhetens bästa

Ekonomin är en annan svårighet som hon som informatör ständigt stöter på. I en så stor och bred organisation som kommunen finns det många viljor och hon får inte alltid förståelse varför man måste spendera så mycket pengar på kommunikation. Detta beror på att man inte kan mäta kommunikationens effekter i pengar. Detta är något som jag har uppfattat är en ständig kamp för informatörer och informationsavdelningar. Jag kommer ihåg att Fredrik Hertzman i kursen organisationskommunikation menad att kommunikation anses vara något självklart och att man då missar funktionen den har för organisationen.

Hon är även en av dem som ansvarar för Kalmar kommuns hemsida. Hon menar att upplägget på den måste vara utformad efter invånarnas önskan och behov, inte efter hur de själva skulle vilja ha den. Tänk vad svårt, att skapa en hemsida som ska vara till lags för en hel kommuns invånare, det kan inte vara lätt.

Jag tror att det hade varit jättekul att jobba som informatör inom den offentliga sektorn. Så som Sara säger består de oftast utav större verksamheter med ett flertal olika områden vilket säkerligen leder till ett varierat arbete för informatören. Jag tycker att detta var en mycket inspirerande föreläsning eftersom man fick sig en inblick i vår eventuella framtid.

Dagens föreläsning handlade om något som kallas för E-deltagande. Ingen utav oss hade väl egentligen någon uppfattning om vad detta skulle handla om och jag hade ingen aning om vad e-deltagande ens vad.

Anneli berättar att e-förvaltning är ett samlingsbegrepp för den förändringsprocess som pågår i den offentliga sektorn. Dessa förändringar innebär att integrera verksamhets- och tekniskutveckling. Många gånger tror man att det är tekniken som står i fokus, men så är det inte. Den offentliga sektorn vill skapa delaktighet hos medborgarna och de tror att det är tekniken och Internet som ska vara lösningen

Anneli menar att visionen är att medborgarna ska kunna delta i hela den demokratiska livscykeln, från förberedelserna till beslutsfattandet och genom implementering, utvärdering och omvandling. Detta ska ske genom att genensamt besluta om vilka prioriteringar som ska göras. Medborgarna ska helt enkelt vara med och sätta den politiska agendan men frågan är om detta bara förbli en vision och inte någon verklighet. Man skulle kunna säga att visionen får medhåll från författarna Hadenius och Weibull (2005). De menar att framtidens mediesystem är ett system där konsumenten är i kontroll och får bestämma.

”Många profeterar om en framtid där den enskilda människan får mycket större makt över sitt eget liv än man någonsin kunnat drömma om”, McChesney (2001:184). Om man ska tro på detta citat låter inte e-deltagandets vision som något overkligt. Hvitfelt och Nygren (2005) skriver om både optimisternas och pessimisternas tankar om de elektroniska kommunikationssystemen som samhället håller på att utveckla. Optimisterna menar att informationsflödet kommer leda till att informationen når ut till befolkningen på ett mer effektivt sätt, folket får då mer insyn, de blir kunnigare och får även mer inflytande, Hvitfelt och Nygren (2005).

Liksom pessimisterna var vi under vår föreläsning inne på en diskussion om vad som händer om inta alla delta. Då kan man enligt Hvitfelt och Nygren (2005) ännu en gång tala om informationsklyftor. De människor som har ett visst intresse i vissa frågor kommer säkert att delta när de frågorna kommer på agendan. Men de frågor som inte intresserar en individ kommer inte att bli aktuella för ett deltagande. Men sedan är det säkerligen så att de intresserade kommer att fortsätta vara intresserade men frågan är om de ointresserade kommer att medverka över huvud taget? Frågan Hvitfelt och Nygren (2005) ställer sig är om det verkligen kommer att leda till en ökad eller försvagad demokrati.

Hvitfelt och Nygren (2005) att det för den ”elektroniska demokratin” just handlar om ovanstående diskussion. Jag tror inte det går att avgöra hur det kommer att arta sig i framtiden. Men däremot så är jag i nuläget beredd att ställa mig på pessimisternas sid. Jag tror att det är en hårfin balansgång mellan informationsklyftor och informationsflöde som förstärker demokratin och att det gäller att utveckla e-deltagandet så att alla verkligen kan delta.

Effekterna av e-deltagandet menar Anneli kommer att det kommer att skapa en ny modell för demokratin. Denna modell går ut på att ha en direktkontakt mellan medborgarna och politiken och att detta då ska ge politikerna ett ökat förtroende. Men samtidigt som hon talar om dessa effekter så lägger hon till ett frågetecken, för det kan ju faktiskt bli helt tvärtom. Den största svårigheten med e-deltagande är just själva deltagandet. För vad händer med dem som av någon anledning inte kan eller vill delta, jo de hamnar utanför.

Människorna i dagens informationssamhälle ska hinna med så mycket och allt ska gå så fort, så när ska vi egentligen hinna med att vara aktiva medborgare? Väljer vi inte politiker för att de ska sköta mycket av den politiska biten åt oss, är det inte det dom får betalt för? Och säg om alla skulle välja att delta, vad skulle då hända? Anneli menar att ett allt för stort deltagande inte heller är önskvärt på grund utav att det kan skapa konflikter. Alla kommer då att kämpa för sin sak och frågan är då om missnöjen kommer att sprida sig på grund av att alla inte kan få sin vilja igenom.

Socialt kön, könsroller eller genus, ja vad ska man kalla det? Finns det egentligen någon skillnad mellan de olika könen eller är de bara skapade genom vår uppväxt. Och hur många kön finns det egentligen, finns det bara två eller hur många är det? Ja, denna föreläsning gav upphov till en massa olika funderingar och jag vet inte om man blev så mycket klokare av det.

Britt-Marie Ringfjord var den person som ledde denna föreläsning. Hon berättade för oss att det i varje kultur finns vissa uppfattningar om vad kvinnor och män ska ha för egenskaper för att kunna kallas just kvinnor och män. Detta är enligt Britt-Marie en roll som är konstruerad av samhället och vi socialiseras in i den. Man skulle då kunna kalla det för sociala könsroller men Britt-Marie vill hellre kalla det för genus eftersom man då kommer bort från de tankekonstruktioner vi har.

Konstruktionen som samhället har byggt upp har utvecklats under flera hundra år. Med de roller som man socialiseras in i följer vissa skyldigheter och rättigheter, menar Britt-Marie. Socialiseringen börjar redan från det att vi föds. Britt-Marie ställer oss frågan ifall man uppfostrar pojkar och flickor på samma sätt? Detta var något som jag trodde började först när barnen blir några år, inte redan från första början. Men när jag tittade på hur min storasyster lekte med sin son tyckte jag, ovan som jag är vid barn, att hon var tuff och hård. Men sonen bara skrattade och var väldigt lycklig. Min syster sa då ”undra om jag hade gjort på samma sätt om det hade varit en flicka, jag tror inte det”.

Britt-Marie sa att ”båda könen har samma egenskaper från början, men vi blir socialiserade till att utveckla vissa av dem mer”. En egenskap kan vara helt okej att en man har men om en kvinna besitter samma egenskap, kan hon uppfattas på ett negativt sätt och samma sak gäller i omvänd ordning. Detta menar Britt-Marie gör så att man delar upp människor beroende på vilket kön de tillhör.

Även media förmedlar de olika genusperspektiven och Curran och Gurevitch (2005) kritiserar hur kvinnorna framställs i deras innehåll. De menar att feminismen endast visas i medierna om det är så att det har hänt något negativt, det sker aldrig ur en positiv synvinkel. De menar då att de svåra frågorna i feminismen får mindre fokus, men detta förvånar dock inte författarna. De menar de även att man oftast bara talar om de manliga privilegierna, inte om de dagliga frågor som kvinnor möter varje dag. Detta tycker författarna är att ta ett steg tillbaka i tiden och det håller jag med om. Jag tycker att det är dags att komma ur denna diskussion för det känns som om man har fastnat i den allt för mycket trampade stigen.

Är det inte så att det faktiskt, ur ett generelltperspektiv, är skillnad mellan de olika könen. Vi har ju helt enkelt olika fysiska och biologiska skillnader och är det verkligen så hemskt att då göra skillnad? Om man istället ska se det ur ett nyliberaltperspektiv är att det egentligen inte är genusstrukturerna som sätter upp gränserna utan det är vi själva menar Britt-Marie. Jag tycker att vi istället ska bejaka de egenskaper vi har och utveckla dem så mycket vi vill och kan. Det tredje perspektivet man kan se det från är ur ett mångfaldsperspektiv. Då är det ju bara bra att vi får olika egenskaper för många av olika är ju bättre än fler av lika.

När jag satt och skrev om mina reflektioner till denna föreläsning blev jag påmind om ett debattprogram som jag hade sett för några kvällar sedan. Det var Kvällsöppet med Ekdal och programmet handlade om det förändrade journalistiken. Nu för tiden så skriver man om brott ur brottsoffrens synvinkel medan man på 70-talet hade gärningsmannen i fokus. Nu så skriver man om offrets familj, vänner och bekanta ja alla som har någon slags koppling till offret. Lena Mellin på Aftonbladet kallade detta för känslojournalistik och sa att det nu handlade om mycket mer gråt och mindre analys.

Jag har inga belägg alls för denna reflektion men tanken som dök upp var – kan det vara så att journalistiken har blivit påverkad av kvinnornas intåg i mediebranschen? Kvinnor är socialiserade av samhället att vi ska vara vårdande om andra människor och för kvinnor är det okej för att visa känslor. Kan det då vara så att det inom tidningsbranschen, där antalet kvinnliga journalister har ökat, lett till en ny vinkling av nyheterna?

Större delen av denna föreläsning bestod av en stor frustration eftersom större delen var en repetition! Mycket utav det som Fredrik berättade för oss idag hade han sagt till oss för några veckor sedan. Det var samma power point bilder, samma text och han förklarade med hjälp av exakt samma exempel. Man ställer sig frågan var denna del egentligen är hör till, denna eller förra kursen. Någonstans ska den ju vara men inte på båda. I så fall ska man inte göra föreläsningen på ett sådant sätt som om vi inte hade hört det innan. Jag menar så dåligt minne har vi inte men Fredrik framställde sig själv som om han inte kom ihåg att han hade föreläst om ämnet innan. Detta gjorde så att en stark irritation spred sig i klassen och frågan om vad denna kurs egentligen går ut på kom på tal ett flertal gånger. Men nog om detta och över till work bookens syfte, att skriva om det som föreläsningen handlade om. Under min sammanfattning av Fredriks föreläsningar upptäckte jag att det var mycket som gick in i varandra. Därför har jag valt sammanfatta dessa två föreläsningar under en och samma rubrik.

Hadenius och Weibull (2005) skriver att digitaliseringen innebär på sikt att radio och tv kommer att smälta samman med datavärlden. De menar även att det är tekniken som möjliggör sammansmältningen i och med att den ger en gemensam grund som alla medier kan stå på. Även McChesney (2001) håller med om detta. Han skriver att ”digitaliseringen innebär i praktiken ett närmande mellan tre olika, tidigare relativt självständiga områden, nämligen medie- telekommunikation och datasektorn”, (2001:189). Enligt Doyle (2002) sänks även produktionskostnaderna med hjälp av den digitala tekniken.

Fredrik startade sin föreläsning med att berätta för oss om IT-bubblan och ifrågasatte om man egentligen kunde kalla det för en bubbla. Om man ser det ur en ekonomisk synvinkel var det verkligen en sprucken bubbla. Min uppfattning är att man satsade stort kapital på alla idéer som hade något med Internet att göra. Vissa idéer höll och lanserades med ett positivt bemötande men många av idéerna kom före kundernas begär. Hadenius och Weibull (2005) skriver att medieutvecklingen bestäms av samspelet mellan förväntningarna kunderna har på de enskilda medier och hur väl media svarar på dessa förväntningar.

Fredrik berättade att många investerare ansåg att de normala reglerna för investeringar inte gällde för dessa satsningar, man såg helt enkelt inga begränsningar utan bara möjligheter. Många ansåg även att man var tvungen att vara stört på marknaden för att man skulle kunna överleva. Detta gjorde så att många satsade stora pengar som i slutändan gick förlorade. Detta låter ju som sagt verkligen som en sprucken bubbla men om man ser det ur en teknisk synvinkel växer den fortfarande. Tekniken har inte stannar upp utan den fortsätter att utvecklas och kommer förmodligen att göra så hela tiden.

Internets har förändrat våra liv och mediebranschen något enormt. Internet har gett oss tillgång till mycket mer information bara ett tangenttryck ifrån, det har gett oss möjligheten att kommunicera med människor från jordens alla hörn, vi kan köpa böcker, skivor, kläder, datorer, resor och bilar ja allt med hjälp av Internet. Våra liv har ju blivit mycket lättare, eller?

Trots att vi i dagens samhälle har tillgång till så mycket information betyder inte detta att vi verkligen agerar utifrån den. I praktiken skulle Internet och den informationskälla den är betyda att vi bara fattar de bästa besluten. Men Fredrik menar att vi dagligen fattar beslut utan att egentligen ta reda på konsekvenserna. Detta är på grund utav att vi inte klarar av att processa alla denna information som vi egentligen har tillgång till. Något som Fredrik sa som fastnade i mitt huvud var att om en person har bra tillgången till information och klarar av att processa den på ett effektivt sätt. Ja, då har denna person dragit vinstlotten.

Den kunskap som vi skaffar oss med hjälp av bland annat Internet är inte alltid korrekt. Detta menar Fredrik dels beror på att vi inte är objektiva. Vi processar helt enkel informationen utifrån vår uppfattning om saker och ting och denna uppfattning kan vara grundad på helt fel saker. Fredrik berättar även att gissningar och fantasier har stor betydelse får våra handlingar och att vi har större benägenhet att gissa ju högre komplexiteten är i ett problem.

Men om man ska se de ovanstående styckena ur ett krasst perspektiv är det skrivet utifrån min uppfattning om samhället, alltså det samhället jag själv vistas i. Men det finns en helt annan sida där den ovanstående diskussionen bleknar. Det finns nämligen de som inte är så informationsrika som de flesta av oss här i Sverige. Det är dem som inte har tillgång till tekniken eller de som av någon annan anledning inte kan ta del av den, det är dem man kallar för informationsfattiga.

”Att Internet är tillgängligt är emellertid inte detsamma som att det används”, det skriver Hadenius och Weibull (2005:264). Vi svenskar räknas till största del som informationsrika men vad händer med alla dem som inte är det? De hamnar ju helt utanför dagens interaktiva samhälle där delaktigheten står i fokus.

Som jag har nämnt innan då jag har skrivit om våra föreläsningar är många författare och föreläsare rörande överrens att media får ett allt större inflytande över våra liv och att det är media som många gånger skapar våra uppfattningar om världen. Jag har innan nämnt att man kan kalla dem för dagens lärare. Men vad händer då med dem som inte tar del av media och framförallt Internet? Hvitfelt och Nygren (2005) menar att om människor tar del eller inte har möjligheten att ta del av samma information blir den gemensamma referensramen mindre. Detta innebär att kunskapsklyftorna ökar då olika människor i olika delar av samhället inte får samma information, Hadenius och Weibull (2005).

Fredrik berättade för oss att det tidigare var radio och tv som gav oss den gemensamma referensramen. Men vad är det som förenar oss i dag? Idag tycker jag att man kan säga att samhället består av många privata rum där den innersta kretsen själva kapar en referensram som de socialisera sig kring och i centrum för denna socialisering står Internet. Där träffas många i vårt samhälle och umgås, letar information osv. Sedan diskuterar man om dessa saker, roliga som nyttiga, och tipsar sedan sina facebook kompisar om dem. Detta gör då att det skapas många små referensramar som aldrig den stora massan kan samla sig kring.

Jag var inne på detta under de reflektioner som jag gjorde efter Gunilla Saxs föreläsning.  Doyle (2002) menar att digitaliseringen har gjort så att producenterna kan ha större fokus på den enskilda konsumenten och erbjuda dem ett mer personligt innehåll. Detta kan man då välja att se båda som något positivt och som något negativt. Det positiva är just att det blir ett större och mer varierat utbud medan kritikerna säger att det kan leda till social isolering, Hadenius och Weibull (2005).

Men kanske är det så att denna diskussion inte alls är så allvarlig som det egentligen låter. Kanske är Internet inte rätt kanal för massinformation och det kanske inte heller kunna bli. Kan det inte vara så att Internet inte kommer att kunna konkurrera ut de andra medierna utan istället vara ett komplement där vi individer kan uttrycka våra åsikter, söka information, socialisera med varandra, utnyttja företags e-tjänster osv. För att vi som individer inte ska bli avpolitiserade eller tappa vårt intresse för samhället är det väl upp till oss själva att hålla oss uppdaterade. Det kanske till och med blir allt viktigare att välja medier idag.

Mediebranschens utvecklas på flera olika sätt i dagens samhälle där digitaliseringen kan ses som en avgörande faktor eftersom att den gör så att tidigare fristående medier får en gemensam grund att stå på och blir därför konkurrenter, McChesney (2001). En effekt av detta är att det har blivit allt vanligare med ägarkoncentrationer inom mediebranschen vilket i sin tur har lett fram till att oligopol har blivit allt vanligare, Doyle (2002). Oligopol betyder att det endast är ett fåtal aktörer som har kontroll över marknaden. Vidare menar författaren att mediekoncentrationen gör så att företagen kan spara in enorma summor på deras produktion eftersom de får en större kompetens inom företagets väggar.

Kritiken mot ägarkoncentrationen är stor. De menar bland annat att det minskar mångfalden på marknaden genom att den massmedierade kommunikationen filtreras genom samma filter. I Norge har man infört en lagstiftning som reglerar medieägandet genom att man har angett de högt tillåtna marknadsandelarna en ägargrupp får ha. Hadenius och Weibull (2005) skriver om en studie som gjordes år 2002 visad att den svenska befolkningen var för en sådan lagstiftning i Sverige.

I statens offentliga utredning (SOU) 1999:30 Yttrandefriheten och konkurrensen kan man läsa om hur mediekoncentrationskommittén då ansåg att en sådan lagstiftning skulle se ut i Sverige. De menar på att ”en förutsättning för ingripande skulle alltså vara att koncentrationen skapar eller förstärker en dominerande ställning som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens”, www.regeringen.se/content/1/c4/14/11/d113d80a.pdf.

De menar kommittén menar även att lagstiftningen endast bör gälla företagsförvärv och liknande koncentrationer och att den endast ska gälla för dagstidningar, radio och TV. Vidare skriver mediekoncentrationskommittén att de sammanfattningsvis anser att lagen bör utformas så att en koncentration skall kunna förbjudas, om den…

1. skapar, förstärker eller förändrar kontrollen över en dominerande ställning, som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens i fråga om en sådan verksamhet som enligt det föregående har särskild betydelse för opinionsbildningen dagspress, radio och TV eller en ställning som innefattar ett väsentligt inflytande inom flera sådana verksamheter, och…

2. i betraktande av koncentrationens art, marknadsförhållandena och berörda företags förväntade agerande kan befaras vara ägnad att hämma ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Hvitfelt och Nygren (2005) menar dock att det råder en splittring i regeringen och samhället vad det gäller en sådan typ av lagstiftning. Vissa menar att en lagstiftning skulle hindar konkurrensen och detta skulle då i sin tur missgynna företagen och konsumenterna. En annan menar på att det främjar utvecklingen var av en tredje menar på att det skulle stärka mångfalden och verka stödjande för att förstärka kulturen. Det beror helt enkelt på vilken synvinkel man väljer att se en sådan lagstiftning ifrån.

Dagens föreläsning handlade om public service och Olof Hultén började berätta om grundmodellen för den europeiska public servicen och vad den har för grundstenar.

• Alla tjänster ska vara tillgängliga för hela landet
• Alla användare ska betala en enhetlig avgift
• Uppdraget genomförs oberoende av stat och marknadskrafter
• Det ska vara ett brett och varierat innehåll, både information, kultur, folkbildning och underhållning

I boken All makt åt medierna – eller ge folket vad de vill ha (2001) skriver McChesney att styrkan som fanns i public service byggde på ett samhälleligt läge som var beroende av ömtåliga ekonomiska, politiska och tekniska mekanismer. Men McChesney menar på att det läget inte är aktuellt idag, de skriver till och med att det ”existerar idag knappast någonstans i världen”, (2001:280). Kanske är det så att vi i dagens läge inte behöver medier som tar hand om oss och som har i uppdrag att bilda oss? Kanske är det ett system som endast bör finnas till när demokratin och yttrande- och informationsfriheten inte är så starkt som det är här i Sverige, eller? Jag tycker att SVT och SR är bra eftersom de inte bara riktar in sig på det kommersiella utan att det finns gott om plats för samhällsdebatter, som kanske inte alltid är så roliga att se på, men som gör gott för oss som vill hålla oss uppdaterade om dagens agenda.

I USA menar McChesney (2001) att medierna har blivit en antidemokratisk kraft. Han menar på att de stora mediekoncernerna endast satsar på det kommersiella innehållet och inte något på det som är till nytta för samhällets bildning. Hvitfelt och Nygren (2005) skriver om att det våren 2004 kom in en rapport till Europaparlamentet som sa att vissa kommersiella verksamheter och sammanslagningar inom mediebranschen kunde ses som ett hot mot yttrandefriheten och mångfalden i medierna.

McChesney (2001) anser även att medierna i USA har gjort att ”befolkningen har blivit avpolitiserad”, (2001:42). Detta tycker jag är en skrämmande tanke och jag undrar om det finns risk för att samma sak skulle kunna hända här i Sverige om SVT och SR fick mindre marknadsandelar och inte längre tog hand om vår folkbildning. Skulle då även våra medier endas se till det kommersiella och bara sända ut roliga men fördummande och färgat innehåll?

Författaren McChesney (2001) fortsätter att diskutera de offentliga medierna och menar på att det utrymme som en gång fanns ständigt blir angripet eftersom det är de kommersiella värderingarna som dominerar medierna och den politiska kulturen. De menar även på att det är den nyliberala politiken som är hotet mot de offentliga medierna eftersom de menar att vinststyrning är det mest effektiva och mest demokratiska regleringsmekanismen. Ännu en gång har de USA:s offentliga medier som exempel. De menar att medierna har blivit så tämjda av högern så att de är mer politiskt färgade än de kommersiella medierna.

I väst Europa finns det, menar Meiner och Trappel (2007), ett stort symboliskt, nationellt och politiskt värde i public servicen. De säger till och med att de är marknadens största producent av innehåll med kvalité. McChesney (2001) skriver att en stor anledning till att den väst europeiska public servicen har lyckats behålla sin popularitet är att det är de bolagen som har gjort att stora sportsändningar inte gått över till betalkanalerna.

Den ständiga frågan som jag tycker man återkommer till många gånger är public services vara eller inte vara. Många i dagens samhälle ifrågasätter hur viktig den egentligen är och verkar vara mest irriterade över att man ska betala för den. Jag hör väl till de få studenter som betalar tv-licensen och som också tycker att det är helt okej. Jag tycker det är bra med ett medier som tar på sig rollen som folkbildare och som dessutom har som grundläggande värdering att nå ut till alla.

Jag tror det är väldigt lätt för många att hacka upp sig på att de måste betala för public service. Olof berättade under föreläsningen att det fans flera olika modeller för hur finansieringen utav de offentliga medierna kan se ut. Bland annat berättar han om att man i vissa länder har börjat föra i en viss mäng reklam för att kunna minska på avgiften. Detta kan ske genom såväl den traditionella reklamvisningen eller genom sponsring av program. Men då menar Olof på att det blir en fråga om mediet fortfarande kan utge sig för att vara oberoende. Hvitfelt och Nygren (2005) menar att en ökad betoning av eget affärsintresse samt en ökad kommersialisering påverkar programinnehållet. De menar även att det ökar missnöjet hos allmänheten och ett minskat förtroende för mediet.

Frågan är vad som kommer att hända med den svenska public servicen. Olof menar på att det finns tre utvecklingsmöjligheter för hur den väst europeiska public servicen ska bemöta det ständiga hotet från de privata konkurrenterna. Dessa punkter återfinns i Power, performance and politics – media policy in Europe skriven av Meier och Trappel (2007).

• Anpassning genom att efterlikna de kommersiella företagens utbud.
• Förädling genom att minska bredden på utbudet och bara sända sådant som de kommersiella företagen inte är intresserade av.
• Kompensation genom att bygga upp styrkan i den traditionella utbudet ännu mer.

Min uppfattning är att både SVT och SR hör till det dem som jag litar mest på och som jag tycker lyckas sända ut ett varierat innehåll som både är bildande och underhållande. Jag tycker inte att det finns någon anledning att ta bort public service i Sverige på grund av att vi inte längre behöver medier som ser till folkets bästa, både ur en bildande och underhållande synvinkel. Jag tror att public service och de privata medierna kompletterar varandra och se till att vi får ut det bästa. McChesney (2001) skriver en annan bra sak i detta ämne som jag tycker är ett bra avslut på denna delan. Han menar på att man ”i allmänhet kan säga att ju mer demokratiskt ett land är, desto mer upplyst och livskraftigt är dess offentliga etersystem”, (2001: 280). Vem vet, kanske man kan se ett fungerande public service system som en indikation på att Sverige är ett mycket demokratiskt land som är måna om en upplyst befolkning.